Han är inte med

Senaste veckan har varit urtråkig här hemma. Han är inte med. Han kanske är med fysiskt men han är verkligen inte med psykiskt. Vid matbordet sitter han med hakan vilandes i händerna, tittar i bordet. Hör inte när vi pratar med honom, deltar inte i diskussioner. Svarar irriterat. Startar inte något samtal.
Vi gick ut ett tag idag hela familjen, åkte pulka och hade matsäck. Han åt matsäcken före oss andra, direkt när vi kom till backen och ville sedan gå hem och hem gick han. Jag blir så arg och besviken. Är det så in i helvete svårt att sitta på ett sittunderlag på en sten och titta på när barnen åker pulka??? Hur kan någonting sådant vara omöjligt att göra.
Nu ligger han i soffan och sover. Igår låg han i sängen och vilade 3 timmar på eftermiddagen. Frågar inte hur jag mår, frågar inte om jag har tänkt på middagsmat, frågar inte om någonting alls. Förutsätter han att jag är den som ska ordna allt när vi båda är hemma? Eller tänker han inte ens så långt?
Vi är fyra personer i det här hemmet, men endast tre som medverkar i familjebilden. Han är inte med. Just nu är han en ryggsäck för mig och jag vill inte ha det så.

Blir det annorlunda nu?

Nyårsafton. Nytt år. Men vad säger det egentligen? Nog för att jag har höga förhoppningar om att det här året inte blir - rent ut sagt - lika jävligt som förra året. Att vi överlevt det här året är ett under - bokstavligt talat för honom, bildligt talat för mig.
Men när allt kommer till kritan är det bara en sekund som skiljer 2011 och 2012 åt och varför skulle det bli annorlunda bara för att vi skriver en annan siffra?

Ikväll ska vi bort. Vi ska fira nyår med närmaste vännerna men just nu ligger han och sover. Han gick upp och åt frukost vid 10 sedan gick han och lade sig igen. Nu är klockan 13.10... Hoppas verkligen han orkar ikväll. Men det finns ett annat problem; jag blir irriterad på honom när han ligger där och sover. Det har varit så här så länge nu, alltså i många år och brukar kunna strunta i det, men när vi ska bort brukar jag bli irriterad. Förberedelserna lämnas upp till mig. Han frågar inte ens om det är ok att jag fixar allt. Verkar ta det för givet och det är DET som irriterar mig.
Suck. Måste försöka hitta lite glatt humör nu. Hur ska jag hitta ett sätt där jag inte blir så påverkad av hans mående??? Det får bli målet framöver.

//E

Lycklig och förvånad

Nästan jämt (uppskattningsvis 90% av gångerna) när vi är bortbjudna eller har gäster så brukar han gå undan. Han kan sitta med och äta, men när middagen börjar rundas av så brukar han ha fått nog och då går han undan. Han ber om att få låna en säng om vi är borta eller går och leker med barnen och om vi är hemma så försvinner han in i sovrummet. Han är ofta borta ett par timmar. Ibland återstoden av kvällen.
I början tyckte jag det var pinsamt för att det sedan övergick till att vara irriterande och numera så förväntar jag mig det, även om jag tycker det är vansinnigt tråkigt.
Men åh vad glad och förvånad jag blev när han var med HELA julafton och HELA juldagskvällen då vi hade gäster. Jag var "tvungen" att fråga om han ville gå undan, men nej, det ville han inte. Underbart!
På nyårsafton ska vi bort igen. Håll tummarna för att han orkar då med!

//E

Vad är normalt?

Det är så himla lätt att skylla allt möjligt och omöjligt på hans diagnoser. Som om ingen personlighet var kvar utan att det bara handlar om funktionshinder. Det är så jävla orättvist av mig, jag vet, men det är så himla svårt att vara klarsynt. Jag är otumlad. Han ännu mer så klart. Jag försöker inte göra anspråk på "vem det är mest synd om"-rollen, verkligen inte, men jag vet ofta varken ut eller in och då är det lätt att etikettera mig själv som den med sunt förnuft och de "normala" tankarna och värderingarna. Jag är en hemsk människa.

//E

Hösten 2008

Sommaren hade passerat smärtfritt. Det var en fin sommar. Men när hösten kom blev han mer och mer förändrad. Jag minns att jag sa "Det är någonting som gör någonting med dig". Det var precis så det kändes. Som att något svept in i hans kropp och gjorde honom annorlunda mot vad han tidigare varit.
Han blev irriterad. Han hade aldrig varit irriterad tidigare. Det låter förmodligen märkligt men under de elva år som jag då hade känt honom hade han aldrig varit irriterad på det där smågnälliga och känsliga sättet (som jag).  Irritationen tilltog och hans humör pendlade kraftigt.

När jag ser tillbaka på den hösten så är det som om att allting började då, men så var det inte, det bara eskalerade då och det var då som det blev ett problem. Det påverkade oss.

Han remitterades till psykiatrin och han fick, efter att jag ringt och tjatat på dem, en tid ganska snabbt. Likaså utredningen gick undan och man konstaterade att han hade ADHD och bipolär sjukdom typ 2. Jag grät när jag fick reda på det.  Jag grät av lättnad och jag grät av frustration.
Jag hade trott att jag kunde hålla honom hel, lyssna honom glad och prata honom frisk. Jag hade fel. Det var en sorg och samtidigt så oerhört skönt. Det var inte upp till mig.

//E

De kallar det ADHD

I snart 12 år har vi levt tillsammans. Gifta med volvo, villa och barn. Ett helt normalt liv, men ändå inte.
Min man har ADHD och sjukdomen som kallas bipolaritet typ 2 - tidigare manodepressivitet.
Här är vår resa genom förståelse, vardag, ilska, mediciner, KBT, glädje och sorg.

Välkomna.

//E

RSS 2.0