Hösten 2008

Sommaren hade passerat smärtfritt. Det var en fin sommar. Men när hösten kom blev han mer och mer förändrad. Jag minns att jag sa "Det är någonting som gör någonting med dig". Det var precis så det kändes. Som att något svept in i hans kropp och gjorde honom annorlunda mot vad han tidigare varit.
Han blev irriterad. Han hade aldrig varit irriterad tidigare. Det låter förmodligen märkligt men under de elva år som jag då hade känt honom hade han aldrig varit irriterad på det där smågnälliga och känsliga sättet (som jag).  Irritationen tilltog och hans humör pendlade kraftigt.

När jag ser tillbaka på den hösten så är det som om att allting började då, men så var det inte, det bara eskalerade då och det var då som det blev ett problem. Det påverkade oss.

Han remitterades till psykiatrin och han fick, efter att jag ringt och tjatat på dem, en tid ganska snabbt. Likaså utredningen gick undan och man konstaterade att han hade ADHD och bipolär sjukdom typ 2. Jag grät när jag fick reda på det.  Jag grät av lättnad och jag grät av frustration.
Jag hade trott att jag kunde hålla honom hel, lyssna honom glad och prata honom frisk. Jag hade fel. Det var en sorg och samtidigt så oerhört skönt. Det var inte upp till mig.

//E

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0